Manuel Blanco Romasanta: The Werewolf of Allariz

As the path of vice is a downward slope one step leads to a thousand, and as man, son of customs, takes to evil as he takes to good, the actions recurred atrociously, and the feelings of humanity cooled down to indifference, as proven by the fact (…) that he even killed children: this is the most brutal act known to man, it is to others’ compassion we owe existence; they are, after all, defenseless creatures and to harm them is betrayal. This act of savage cruelty raises the idea of madness in those souls that cannot comprehend the possibility of such crimes, but it is said that abyss calls out to abyss, (…) he saw in the child a nuisance, perhaps Ariadne’s thread, feared for himself and sacrificed him to the Moloch of his safety.

— “Reseña de la Causa formada en el Juzgado de 1.ª Instancia de Allariz, Distrito de La Coruña, contra Manuel Blanco Romasanta, El Hombre Lobo, por varios asesinatos” (1859)

[SVENSK VERSION LÄNGRE NER]

In the depths of 19^th century Galicia, in north-western Spain, a shadow loomed over the deep forests and lush fields of a region devastated by illness, poverty, hunger and illiteracy. The quiet life of its inhabitants would be disturbed by the workings of Spain’s first documented serial killer, Manuel Blanco Romasanta. This case would come to be widely covered by the press while the entire country watched in horror as the killer claimed to be a cannibalistic lycanthrope, which earned him the pseudonym of “The Werewolf of Allariz”. Thus, he became the centrepiece of the first and only case of lycanthropy ever recorded in Spanish judicial history.

Who was Manuel Blanco Romasanta?

Manuel Blanco Romasanta was born on the 18^th of November of 1809 in the village of Regueiro, Ourense. The parish of Santa Eulalia de Esgos issued a certificate stating that a baby girl called Manuela Blanco Romasanta had been baptised, but the name used in the parish confirmation records is Manuel.

He had a multitude of jobs throughout his life, mainly tailor and traveling salesman and guide. In 1831 he married Francisca Gómez, who died a couple years later without offspring, and subsequently started to work as a traveling salesman until he settled in Rebordechao, the village where most of his crimes would take place. Neighbours from Regueiro and Rebordechao described him as effeminate, fat legs, slightly bald, dark brown or black hair and beard and tanned skin.

It has been suggested that Romasanta could have been born a female with a genetic disorder known as congenital adrenal hyperplasia, which comprises different disorders that affect the production of sexual hormones. Forensic anthropologist Fernando Serrulla and forensic artist Margarita Sanín speculate in their report “Antropología forense del caso de Manuel Blanco Romasanta, el hombre lobo” (2013) that he might have suffered from a disorder called feminine pseudohermaphroditism, which is caused by a hereditary biochemical disturbance and results in hormonal imbalances – this could have been an important part of the origin of Romasanta’s criminal behaviours.

Murders and trial

A quick chronology of Romasanta’s life and movements after he left his hometown is presented below:

1834. Following his wife’s death, Romasanta starts working as a traveling salesman all around Galicia and Portugal, as well as in Asturias and Cantabria as a travel guide. A fellow salesman named Manuel Ferreiro vanishes into thin air after leaving on a trip with Romasanta, who would later show up at his house and request Ferreiro’s clothes be given to him, claiming that Ferreiro had asked him to get them. Romasanta is suspected to be involved but he is never charged.
August 1843 – October 1844. Romasanta murders Vicente Fernández in León and is later charged and sentenced in absentia to 10 years imprisonment by the Court of Ponferrada. He flees to Rebordechao, where he ends up settling and starts to develop relationships with the local women and the priest, Pedro Cid.
1846. Romasanta claims the lives of Manuela García and her daughter Petra, as well as that of Manuela’s sister Benita García and her son Francisco, under the pretext that he would lead them to a better life in Santander.
1850 – 1851. Antonia Rúa and her daughters Peregrina and María go missing after leaving the village with Romasanta under the same promises he made to the García sisters. Josefa García and her son José encounter the same fate after being lured by Romasanta with claims that he would take them to their relatives in Santander.
February 1852. Romasanta flees Galicia with a fake passport after suspicions against him and the mysterious disappearances surrounding him start to arise. He arrives in Toledo shortly afterwards.
July 1852. Romasanta is arrested in the village of Nombela (Toledo) where he worked as a field labourer with fellow Galician men.
April 1853. The Court of Allariz sentences Romasanta to death.
May 1854. The sentence is commuted to life imprisonment after the intervention of a mysterious French hypnologist, Dr. Philips, and queen Isabel II.
December 1863. Romasanta dies of cancer in a prison in Ceuta at the age of 54.

The murders

Although it would be impossible to make exact reconstructions of the crimes today, we do know that Manuel Blanco Romasanta had a particular modus operandi. After developing a platonic or romantic relationship with the victims to earn their trust, he would lure them, often divorced or single mothers, with promises of a better life by placing them as servants for rich families in neighbouring regions such as Santander.

If we take into account the socioeconomic context of 19th century Galicia and the fact that most of these women had small children, these prospects were probably very attractive to them: the kind of work Romasanta offered not only would allow them to leave an economy based in small-scale agriculture, but also the possibility to give their children a better life. After the women left with him, Romasanta sold their clothes and other goods to people from around the area; when questioned about this, he claimed it was a request from the women so they could save money for their new lives.

Suspicion started to arise as the victims’ families and neighbours never heard from them again, so Romasanta produced false letters he claimed he had received from the women. This fulfilled two purposes: he cleared his name of suspicion and also made him look like a reputable man, strengthening the idea that he was to be trusted. 19th century Galicia’s population was predominantly illiterate but not Romasanta, which aided him in tricking concerned neighbours and families into thinking the victims were safe.

Did Romasanta have accomplices?

The document “Reseña de la Causa formada en el Juzgado de 1.ª Instancia de Allariz, Distrito de La Coruña, contra Manuel Blanco Romasanta, El Hombre Lobo, por varios asesinatos” (1859) collects all the relevant information on the case, including Romasanta’s confession, the witnesses’ testimonies and the physicians’ statements. In the following extract, Romasanta confesses to his crimes and points towards two other perpetrators:

(…) for thirteen years and up to Saint Peter’s day in 1852, by a curse bestowed upon his kin, that he wasn’t sure whether it was cast upon his parents, his mother-in-law or who else, he has been living a wandering life of crime, committing diverse murders and feeding off the flesh of the victims, sometimes alone, sometimes with two other subjects that he would to associate with, one of them from Valencia called D. Genaro, and one named Antonio from the same kingdom but from a very different and separate land.

The existence of these two characters has never been confirmed so far, but something curious has been noted by Galician lawyers and Romasanta case scholars Cástor and Félix Castro. In their publication “Manuel Blanco Romasanta como ‘O Home do Unto’. Memoria escrita, memorial oral” (2012), they shared a page of a so called prego de cordel published in 1843 (cordel literature, literally “string literature”, was a kind of widely available popular literature that emerged in 18th century Portugal and collected all sorts of topics, from poetry to news, usually printed in a pamphlet format) with the story that two alleged werewolves had committed a “horrifying sacrilege” in Valencia. We don’t know if this information is just a story or a real event, but it is an interesting coincidence, to say the least, that Romasanta murdered his first victim that same year and claimed to have been in the company of two werewolves from Valencia during his crimes. In any case, the Castro brothers’ opinion on the subject is that Romasanta always acted alone, at least while carrying out the murders.

This leads us to the figure of Pedro Cid, the priest of Rebordechao, whom Romasanta befriended after settling in the village. Not accomplice but suspected to be the main accessory, Cid had a peculiar and perhaps slightly hierarchical relationship with Romasanta: “he [Cid] had him [Romasanta] as a servant: he collected his rent money, accompanied him in his trips to Ourense, lived on and off in his home; all witnesses insisted in this special relationship” (Castro, 2012). Some witnesses even stated that the priest was well aware of the crimes and stood up for Romasanta by telling the rural judge, who intended to report Manuel Blanco as the suspicion against him grew, ”to shut up, because Blanco only took out the despicable” (Castro, 2012).

On the other hand, Romasanta would have never been able to flee to Toledo if it wasn’t for the fact that he managed to obtain a fake passport. According to ”Reseña de la causa”, a preliminary passport was issued in December 1841 in Montederramo, handwritten and signed by mayor Juan Francisco Rodríguez and his secretary Domingo Enríquez. An official passport was later issued in Vilariño de Conso by the mayor, which allowed Romasanta to finally escape Galicia with a new identity: Antonio Gómez from Nogueira de Montederramo.

pasaporte falso — Fake passport, Arquivo Reino de Galicia

The Court of Allariz would later investigate this issue by interrogating the real mayor and secretary of Montederramo, Francisco Álvarez and Juan Bernardo Cortón respectively, and found out that the two individuals that had signed Romasanta’s passport had never existed in the mayor’s office and the signatures were probably made by a single person. Furthermore, the document had never been authorised by the real administrative assistants and neither of them could recognize the handwriting. Upon closer examination of documents such as the false letters Romasanta addressed to the victims’ families, the Castro brothers note that the penmanship clearly doesn’t match the one in the passport. They also point to the fact that the document’s format is flawless, which suggest that whoever wrote it had to be well versed in producing official documents.

Arrest and trial

Thanks to his fake passport, Romasanta arrived in Toledo in February 1852 and started working as a field laborer in the village of Nombela, where he would be arrested a few months later. Some fellow Galician men working the fields recognized Romasanta and informed the mayor of the sordid rumours around him, which resulted in the mayor finally arresting Manuel Blanco in July 1852.

According to “Reseña de la causa”, Romasanta explained during the questioning in Nombela that he had faked his identity in case the suspicions and rumours that were already widely spread in Galicia would come to the mayor’s attention. Romasanta was sent back to Galicia in August, where he was further questioned by the court of Verín. Meanwhile, the courts of Trives and Allariz had began to conduct their own preliminary investigations, but the trial was eventually unified and centered in Allariz in order to speed up the procedure.

Romasanta went on to confess to the murders of the García sisters and their children, as well as that of Antonia and her two daughters, which amounts to the nine counts of murder he would be found guilty of. He also confessed to four other murders, but we know that at least one of them was caused by real wolves: according to “Reseña de la causa”, some witnesses saw a local woman get attacked and killed by a wolf in May 1849.

One of the strangest aspects of this case is the almost complete lack of strong evidence. This is not to say that the statements from the more than 140 witnesses interviewed during the investigation are to be questioned, but the truth of the matter is that only two different bones were found as a result of extensive searches of the areas where Romasanta claimed he had committed the murders.

The first bone was found in September 1852 in an area called Corgo de Boy, “where the accused said he killed Benita García and her son Francisco”; it was the coccyx of “a female that undoubtedly surpassed the 25 years of age, it was a dirty grey colour and its lower third was greenish, and outlined on it were strands that came from its substance [the flesh] (…), which proved that the body hadn’t been buried, or if it had, it must have been for a short time, and that its flesh must have dried out in the open not many years ago” (“Reseña de la causa”). A skull was found two weeks later by a Guardia Civil corporal in La Mallada, where Romasanta murdered Manuela García and her daughter Petra as well as María Rúa. The physicians concluded that it probably belonged to an adult female.

A series of areas of interest were searched again in recent years but no other human remains have been found so far, and investigations around various aspects of the case are still being conducted.

The sentence

According to “Reseña de la causa”, the physicians who examined Romasanta stated that in his speech one can observe “consequence, precision, good judgment and mistrust” and described his cognitive and affective abilities as “not deteriorated or damaged by inherent or acquired vices”. This pictures a balanced, perfectly sane man, and thus they conclude that MBR was using the werewolf premise as an excuse to avoid being held accountable for his actions, as we can see in the following statement:

when he knows that his words are to be made public, then he holds onto a strange exculpation that confounds because the relationship between certain acts and his existence is completely opposed. He claims that sometimes he becomes a wolf and then, against his will, he is forced to tear his fellow man apart with claws and teeth; and to do this he rolls around in sand, condition previous to his transfiguration, and what’s more, he remembers his acts, his victims, the circumstances of their death, (…): disturbing memories that, he confesses, stand in the way of every step between his heart and his existence; he claims, in a word, to be a fatal and mysterious being, an evil genius, cast by God into a world that isn’t for him, created ex professo (on purpose) for evil towards which he is thrust by the hidden force of an overpowering law, by which he fulfills his fateful and dismal destiny.

This harsh comment on Romasanta’s personality successfully demonized and pictured him as a dangerous, cold-blooded psychopath. On the 6th of April 1853, Romasanta is officially found guilty of 9 counts of murder “under the circumstances of premeditation (…), aggravated by the deaths having been executed in a deserted area and with an abuse of trust”, and sentenced to death.

But this was not the end of the werewolf: Dr. Philips, a mysterious french hypnologist, had taken an interest in the case. He sent a letter to the Ministry of Grace and Justice where he asked for Romasanta’s sentence to be reduced from death to life imprisonment so that he could study him. After the sentence is changed back and forth a few times, a royal command is issued by the queen Isabel II in May 1854 by which Romasanta is reprieved and his death sentence finally commuted to life imprisonment.

Dr. Philips, the french hypnologist

An interesting figure in Romasanta’s case is, as mentioned, Dr. Philips, who had been following the case through the press. Dr. Philips is the pseudonym of Joseph-Pierre Durand de Gros, a professor in electro-biology and philosophy and medicine enthusiast who lived during the 18th century in France. Psychiatrist David Simón and his co-authors presented this discovery in “El Dr. Joseph Durand de Gros y el caso del hombre lobo Blanco Romasanta. ¿Un “braidista” en la corte de Isabel II?” (2016). In the article, they explain how their suspicions, dating back to 2005, were confirmed by Jean-Michel Cosson’s book, “La Trilogie Durand de Gros, apôtres de la science et martyrs de la liberté” (1993), which details how Durand de Gros waited to no avail in Marseille to be called in by the Spanish Court.

Durand de Gros sent a letter to the Ministry of Grace and Justice in Madrid in July 1853 to request that the death sentence be overturned so he could study Romasanta: “The liberty I’m taking in this moment to address you is aimed towards stopping, if still possible, the hand of the Spanish justice from swiftly falling over a wretch who might very well be the victim of a state of mental derangement (…)”. He also stated that Romasanta wasn’t responsible of his actions due to “a disorder of the brain’s functions” which he claimed to have successfully treated through hypnosis in some of his patients.

Although Isabel II did accept Durand de Gros’ request and overturned the sentence, the truth of the matter is that he never made it to Spain, possibly partly due to the fact that the public prosecutor of A Coruña was very critical of Dr. Philips claims and stood up for the physicians and their statements [“O home do unto (Blanco Romasanta, historia real de una leyenda)”, Domínguez & Blanco, 1991].

Romasanta’s death

For years, Romasanta’s death and his body’s whereabouts were a mystery and the target of speculations that he had managed to escape from prison and lived and died in the Galician wilderness. The newspaper “La Correspondencia de España”, 21-12-1863, states:

We have been informed from Ceuta, on the 16th of the current month, that the infamous Manuel Blanco Romasanta, known all over Spain as The Werewolf, who as a result of his atrocities and after being judged in La Coruña was sentenced to prison, died in there on the 14th of the current month, at the age of 50, victim of a stomach cancer.

A few years ago, Cástor and Félix Castro found more proof of this: an entry in “Segundo Libro de Partidas de defuntos de la parroquia de Santa Eulalia de Esgos” (“Second Book of Death Certificate Records of the parish of Santa Eulalia de Esgos”) stated that a ceremony to commemorate the anniversary of Romasanta’s death, as well as the previous burial of his remains, had taken place in the parish as per one of his younger brothers’ request. The entry reads as follows:

On the 16th of december of 1864 as requested by his brother José Blanco, neighbour of Pola de Gordon in the province of León, a burial and funeral rites took place in this church of Santa Eulalia de Esgos in the name of Manuel Blanco, who died in the prison of Ceuta assisted by five priests.

The psychology behind the case

Since antiquity, the transmutation of man into wolf (lycanthropic zoomorphism) has generated great fascination. Proof of this are the many references in both classical (…) and biblical texts. (…) Initially, in the classic world and paleochristianism, explanations revolve around moral-spiritual reasons. Afterwards, and with the arrival of “Malleus Maleficarum” and its theses, lycanthropy develops into one of the Devil’s strategies to defile the soul and the body of men, and the transformation becomes more physical and less symbolic.

— “El caso Romasanta desde la perspectiva de la psiquiatría actual”, David Simón Lorda et al. (2012)

Galician folk tales tell of how the seventh son of an all-male offspring born on Good Friday (the christian holiday that commemorates Jesus’ crucifixion and death) or Christmas night would either possess healing powers (saudador) or be a werewolf (lobishome). If the child had a cross engraved in his palate he would be a saudador, otherwise he would develop into a werewolf. It is said that one of his brothers must stand as his godparent in order to prevent the child from becoming a beast, otherwise he would be possessed by the “melancholic spirit” and would become a wolf every Friday at midnight. Legend has it that he would roam through seven villages where he would throw away each of the seven furs that he covers himself with, and would go back to his human form only after bleeding or someone burning one of his furs.

Scientific explanations for lycanthropy would gain popularity during the 18th century, the Age of Enlightenment. As stated by the psychiatrist Simón Lorda and his co-authors, the causes could range from infections such as syphilis and rabies to disorders like porphyria and epilepsy, as well as belladonna or datura poisoning; psychiatric disorders would later be added to the list of explanations. Simón Lorda et al. frame lycanthropy from a psychopathological perspective as follows:

As a delusional ideation: the patient believes he is a wolf.
As a behavioral disturbance: the patient behaves like a wolf.
As a psychopathic personality disturbance: the patient claims he has no option but to behave as a wolf. He can explain planned crimes away by pretending to be the victim of a curse that transforms him into a wolf while using popular beliefs to his own advantage.

The Castro brothers, along with many of today’s researchers, consider Romasanta’s allegations of lycanthropy to be a ruse. He claimed that after he transformed into a werewolf and killed someone he would wander around the forest for a few days still a wolf, but in most of his killings he would come back to the village the day after he led his victims away. The fact that Romasanta invariably sold the victim’s clothes or goods suggests that the main reason for his crimes was economic gain and frames Romasanta’s alleged lycanthropy as a possible psychopathic personality disturbance. The statements given by the physicians support, to some extent, this theory:

The stories about zooanthropes prove that they were completely mad, without any sane action interrupting their miserable condition, total absence of reason in actu and a state of permanent aberration of primal sensitivity; [Romasanta] is a wolf when it’s in his best interest, when he is chased by suspicion and held responsible, (…) This behaviour clearly proves that he knows he does evil, breaks the law and violates the individual’s rights. (…) On the other hand, it is suggested that his blood is never colder than when it should be most inflamed, a circumstance that has granted him success in his endeavours.

Manuel Blanco is not an idiot, a manic madman or an imbecile, and it’s likely that he wouldn’t be so evil if he was stupid: there isn’t a single physical reason in his head or in his gut that disturbs moral balance, nor the smallest trace of a loss of sanity, but he has in fact lost goodness. (…) This is a sane man who cast sensitivity and humanity out of his heart.

The madman is not versed in means but set on ends because he acts recklessly to satisfy an urge, and sometimes he makes mistakes because he lacks reason; he doesn’t ponder on what he is going to do nor masks his intent; (…) [Romasanta] is a perverse and accomplished criminal capable of anything, cold-blooded and serene, lacking in goodness and free-willed. (…) His explicit confession was the result of surprise as he thought everything had been revealed; his exculpation is a worn-out and impertinent subterfuge; his acts of piety a sacrilegious decoy; his impulsive fate a blasphemy; his metamorphosis a sarcasm.

These statements, however, were based in phrenology, which has been since accepted by the scientific community to be nothing but an outdated pseudoscience. Simón considers the physicians went beyond their duties as none of them were actually psychiatrists, and believes their biased statements, clouded by indignation, probably had a strong influence on the sentence.

While making an accurate diagnosis today would probably be impossible, Simón states that “(…) the biographic data of the werewolf case as well as the inferences from the physicians’ statements (…) do not suggest a psychotic process. The pragmatism and the quest for profit by any means, always alien to himself, although possessing people’s skills and seductiveness, suggest a personality disorder. The fact that he fully recalled and planned his actions would ostensibly rule out epilepsy and the associated lack of impulse control”. An antisocial personality disorder has been suggested as the most likely diagnosis.

Because of the lack of consensus on what causes such severe personality disturbances and the philosophical questions this arises, the fulfillment of some of the criteria for psychopathy can be both a relief and a horror: is the murderer a victim of a harsh environment and/or a faulty biology, or is he a grotesque exaggeration of some kind of primal, unfathomable evil inherent to mankind?

Thanks to Cástor and Félix Castro and Fernando Serrulla for their interest, help and support.

References

CASTRO VICENTE, Cástor; “Manuel Blanco Romasanta como “O Home do Unto”. Memoria escrita, memoria oral” (2012).

RÚA FIGUEROA, Manuel; “Reseña de la Causa formada en el Juzgado de 1.ª Instancia de Allariz, Distrito de La Coruña, contra Manuel Blanco Romasanta, El Hombre Lobo, por varios asesinatos” (1859).

SERRULLA RECH, Fernando; SANÍN MATÍAS, Margarita; “Antropologia forense del caso de Manuel Blanco Romasanta, el hombre lobo” (2013).

SIMÓN LORDA, David; ESTÉVEZ GIL, Xaqueline; RODRÍGUEZ NOGUERA, María Victoria; MINOSHKA MOREIRA MARTÍNEZ, Mónica; “El dr. Joseph Durand de Gros y el caso del hombre lobo blanco romasanta (1853). ¿un “braidista” en la corte de Isabel II?” (2016).

SIMÓN LORDA, David; FLÓREZ MENÉNDEZ, Gerardo; GONZÁLEZ FERNÁNDEZ, Emilio; “El caso Romasanta desde la perspectiva de la psiquiatría actual” (2012).

(Observera att citaten är översatta från gammal spanska, därav råder brist på sammanhängande struktur i vissa av meningarna och vissa ordval. De är omtolkade i den mån som det har varit möjligt)

I 1800-talets Galicien, nordvästra Spanien, vilade en mörk skugga över de djupa skogarna och frodiga fälten; regionen var hårt drabbad av sjukdomar, fattigdom, hunger och brist på utbildning. Invånarnas liv skulle även snart komma att drabbas av vad som kom att bli Spaniens första dokumenterade seriemördare; Manuel Blanco Romasanta. Detta fall skulle komma att bli väl omskrivet av pressen och hela folket skulle i skräck få bevittna en gärningsman som påstod sig vara en kannibalistisk lykantrop vilket gav honom smeknamnet “Varulven i Allariz”. Detta kom dessutom att bli det första och enda juridiskt dokumenterade fallet av lykantropi i Spaniens historia.

Vem var Manuel Blanco Romasanta?

Manuel Blanco Romasanta föddes den 18 november 1809 I den lilla byn Regueiro, Ourense. I Santa Eulalia de Esgos socken finns ett certifikat om dopet av en liten flicka vid namn Manuela Blanco Romasanta men vid en konfirmation i samma socken användes namnet Manuel.

Manuel hade flertalet olika jobb, huvudsakligen som skräddare och som resande affärsman men även som turistguide. 1831 så gifte han sig med Francisca Gómez som dog några år senare, därefter tog han jobbet som resande affärsman tills han bosatte sig i Rebordechao, den by där de flesta av hans brott skulle äga rum.

Hans grannar beskrev honom som omanlig, tjocka ben, tunt mörkt hår, skägg och mörk hud.

Det har spekulerats kring att Romasanta kan ha fötts som kvinna fast med medfött så kallat Adrenogenitalt syndrom som omfattar olika störningar som påverkar hormonproduktionen. Rättsantropologen Fernando Serrulla och rättsmedicinstecknaren Margarita Sanín spekulerar i deras rapport ”Antropología forense del caso de Manuel Blanco Romasanta, el hombre lobo” att han kan ha haft en sjukdom kallad feminin pseudohermafroditism som är orsakad av en medfödd biokemisk störning som orsakar obalanser i hormonerma – vilket kan ha varit en viktig del i förklaringarna till Romasantas kriminella beteende.

Morden, rättegång och död

Nedan följer en snabb kronologisk redovisning av Romasantas liv efter han lämnade sin hemstad:

1834 – Efter sin frus död börjar han jobba som resande affärsman runt Galicien och Portugal men även i Asturias och Cantabria som reseguide. En av hans affärskollegor Manuel Ferreiro försvinner mystiskt efter att ha åkt iväg på en resa med Romasanta, som senare skulle dyka upp vid hans hus och be om att få Ferreiros kläder och påstått att Ferreiro begärt honom att hämta dem. Romasanta misstänks vara inblandad i försvinnandet men åtalas aldrig.
Augusti 1843-Oktober 1844 – Romasanta mördar Vicente Fernández i León och döms till 10 års fängelse i sin frånvaro vid Ponferradas domstol. Han flyr till Rebordechao där han bosätter sig och skapar goda relationer till kvinnorna i området och prästen Pedro Cid.
1846 – Romasanta tar Manuela García och hennes dotter Petras liv, även hennes dotter Benita och sonen Francisco efter att ha lurat dem om att få ett bättre liv i Santander.
1850-1851– Antonia Rúa och hennes döttrar Peregrina och María försvinner efter att ha lämnat byn med Romasanta efter att han gett dem samma löften som systrarna García. Josefa García och hennes son José går samma öde till mötes efter att även dem har utlovats att han skall ta dem till sina släktingar i Santander.
Juli 1852 – Romasanta grips i byn Nombela (Toledo) där han arbetat på ett fält med några andra från Galicien.
April 1853 – Domstolen i Allariz dömmer Romasanta till döden
Maj 1854 – Domen ändras till livstids fängelse på den mystiske franska hypnologen Doktor Philips och Drottning Isabel II:s begäran.
December 1863 – Romasanta dör av cancer i fängelset i Ceuta vid 54 års ålder.

Morden

Trots att det är omöjligt att göra exakta rekonstruktioner av hur morden gick till idag så vet vi att Romasanta hade en speciell så kallad modus operandi.

Efter att ha utvecklat platonska eller romantiska relationer till sina offer, som oftast bestod av ensamstående mödrar, och fått dem att lita på honom så skulle han senare lura dem med löften om ett bättre liv genom att ge dem jobb som tjänare åt välbärgade familjer i de närliggande kommunerna så som bla. Santander.

Med tanke på Galiciens dåvarande socioekonomiska situation och det faktum att de flesta av dessa kvinnor hade små barn så var med största sannolikhet dessa erbjudanden och löften mycket attraktiva för dem med tanke på att dessa jobb inte bara gav dem möjlighet att lämna lantbrukets fattigdom utan även att kunna ge sina barn ett bättre liv. Efter att kvinnorna åkte med honom så sålde han deras kläder och andra tillhörigheter till folket i området; när han frågades ut om detta så menade han på att detta var på kvinnornas förfrågan så att de kunde spara ihop pengar till deras nya liv.

Allt eftersom så började misstankar riktas åt Romasanta eftersom att offrens familjer och bekanta inte hörde från dem igen, då började Romasanta skriva falska brev som han påstådde sig ha mottagit från kvinnorna. Detta fyllde syftet att göra sig fri från misstankar och istället framstå som en god person. Med tanke på att befolkningen i 1800-talets Galicien saknade utbildning, till skillnad från Romasanta, så lyckades han enkelt med att lura folket till att tro att hans offer var vid liv och i säkerhet. Samtidigt så började rykten spridas om transaktioner av mänskligt fett, hur vida detta är sant eller inte är däremot svårt att bekräfta.

Fanns det några medbrottslingar?

Dokumentet “Reseña de la Causa formada en el Juzgado de 1.ª Instancia de Allariz, Distrito de La Coruña, contra Manuel Blanco Romasanta, El Hombre Lobo, por varios asesinatos” (1859) samlar all relevant information om fallet såsom bland annat Romasantas erkännande, vittnesmål samt olika läkares uttalanden. I följande utdrag så erkänner han sina brott men nämner även två medbrottslingar:

(…) i tretton år och fram till Sankt Petersdagen 1852, av en förbannelse som han ej var säker på om den var kastad över sina föräldrar, svärmor eller någon annan, så hade han levt ett vandrande liv bestående av brott genom att begå olika mord samt livnärt sig på sina offers kött, ibland ensam och ibland i sällskap av två andra. En av dem från Valencia vid namn D. Genaro och den andre Antonio från samma plats men från ett annorlunda land.

Huruvida dessa två individer existerar eller inte har inte kunnat fastställas säkert hittills men en intressant upptäckt gjordes av advokaterna och Romasanta-forskarna bröderna Cástor och Félix Castro. I deras publikation ” “Manuel Blanco Romasanta como ‘O Home do Unto’. Memoria escrita, memorial oral” (2012)” finns en sida från en såkallad ”prego de cordel” (en slags mindre publikation i broschyrformat som ofta innehöll olika ämnen från nyheter till poesi, som var mycket vanlig under den tiden i Portugal) som publicerades 1843. Här presenteras en historia kring två påstådda varulvar som skall ha begått fruktansvärda dåd i Valencia. Det är svårt att svara på huruvida dessa berättelser bara är påhittade eller riktiga händelser men det är ett intressant sammanträffande med tanke på att samma år så begick Romasanta sina första mord som han påstod skall ha varit i sällskap av två varulvar från Valencia, dock så menar bröderna Castro på att Romasanta var verksam själv, åtminstonde då han begick morden.

Detta leder oss vidare till Pedro Cid som var en präst i Rebordechao som Romasanta gjorde sig bekant med efter att han kom till byn. Denne är inte medbrottsling men tros vara en viktig medhjälpare. Cid hade en speciell och smått hierarkisk relation till Romasanta: ”Han (Cid) hade honom (Romasanta) som tjänare: han samlade in hans pengar till hyra, följde med honom på hans resor till Ourense, bodde periodvis i hans hem. Samtliga vittnen påpekar denna relation.” (Castro, 2012). Vissa vittnen menade även på att han kände till brotten väl och till och med ställde upp för honom genom att be domaren, som hade som intention att rapportera om Romasanta allt eftersom misstankarna mot honom höjdes, att ”hålla käften, för att han hade bara ihjäl de föraktliga” (Castro, 2012).

Även så hade det inte varit möjligt för Romasanta att fly till Toledo om det inte vore för att han lyckades komma över ett falskt pass. Enligt ”Reseña de la causa” så gjordes ett tillfälligt pass i December 1841 i Montederramo, handskrivet och signerat av borgmästare Juan Francisco Rodríguez och hans sekreterare Domingo Enríquez. Ett riktigt pass skulle senare göras i Vilariño de Conso av borgmästaren, som tillät Romasanta att tillslut fly från Galicien med en ny identitet: Antonio Gómez från Nogueira de Montederramo.

Tingsrätten i Allariz skulle senare komma att undersöka detta ärende genom att förhöra den riktiga borgmästaren I Montederramo, Francisco Álvarez samt Juan Bernardo Cortón och upptäcka att dessa personer som har signerat Romasantas pass aldrig har funnits hos borgmästaren och att signaturerna antagligen var gjorda av en och samma person. Även så hade dessa handlingar aldrig blivit verkställda av de riktiga administratörerna och ingen av dem kände igen handstilen. Vid närmare undersökning av dokument såsom de falska breven som Romasanta skickat till sina offers familjer noterade bröderna Castro att handstilen inte matchar den på passet. De poängterar även att dokumentet var fläckfritt och korrekt gjort vilket indikerar på att vem som än låg bakom det hade kunskap i hur man framställer officiella dokument.

Gripande och rättegång

Tack vare hans förfalskade pass anländer Romasanta till Toledo i Februari 1852 och börjar arbeta på åkrar i byn Nobela där han några månader senare skulle komma att bli gripen. Några andra arbetare från Galicien kände igen Romasanta och informerade borgmästaren om de rykten som corkulerade kring honom vilket resulterade i att man bestämde sig för att arrestera honom i Juli 1852.

Enligt “Reseña de la causa” förklarar Romasanta under ett förhör i Nombela att han är Antonio Gómez från Nogueira de Montederramo, för att skydda sin riktiga identitet ifall misstankarna och ryktena som hade spridit sig i Galicien skulle komma till borgmästarens vetskap. Romasanta skickades tillbaka till Galicien i Augusti där han blev vidare förhörd av tingsrätten i Verín. Samtidigt påbörjade tingsrätten i Trives och Allariz att göra sina egna utredningar men rättegångarna slogs ihop och skedde i Allariz för att kunna påskynda målet.

Romasanta erkänner här morden på systrarna García och deras barn och även Antonia och hennes två döttrar vilket ihopräknat blir de nio mord som han skulle komma att bli dömd för. Han erkände även fyra andra mord men faktum är att ett av dessa faktiskt hade begåtts av riktiga vargar: enligt “Reseña de la causa” så skall vittnen ha sett en kvinna bli attackerad av en varg i Maj 1849.

En av de märkligaste aspekterna av detta fallet är att det nästan helt och hållet saknas starka bevis. Detta innebär såklart inte att de 140 vittnen som blivit förhörda under utredningen skall ifrågasättas men faktum är att enbart två skelettben hittades efter stora sökningar i områden där han påstod att morden skulle ha ägt rum.

Det första benet hittades i September 1852 i ett område som heter Corgo de Boy ”där den åtalade menar att han mördat Benita García och hennes son Francisco”; det var ett svansben tillhörande en kvinna som enligt undersökning skall ha dött vid 25 års ålder, det hade en smutsig grå färg och delar av benet var grönt och hade spår av kött kvar på sig och genom detta kunde det bevisas att kroppen inte hade varit begravd, åtminstone inte för en lång tid, utan att köttet hade torkat som konsekvens av att ha legat utomhus och inte allt för länge sedan” (Reseña de la causa). Två veckor senare så hittas ett skeletthuvud av en “Guardia Civil” (spansk polis) I La Mallada där Romasanta skall ha mördat Manuela García och hennes dotter Petra och även María Rúa. Läkare menade på att det antagligen tillhörde en vuxen kvinna.

Ytterligare intressanta platser söktes av under åren men inga mänskliga kvarlevor har kunnat hittas. Än idag så bedrivs tillochmed fortfarande vissa delar av utredningen.

Domen

I “Reseña de la causa” menar rättsläkarna som undersökte Romasanta på att man i hans tal kan notera “konsekvenstänk, precision, gott omdöme och misstro” och beskriver vidare hans kognitiva och känslomässiga förmågor som “att han inte löper någon risk att försämras eller skadas av varken medfödda eller erhållna synder”. Detta skapade bilden av en balanserad och helt normal man, de konstaterade med andra ord att Romasanta använde sig av påstådda varulvstranformationer som ursäkter i syfte att slippa anses som ansvarig för sina gärningar vilket förklaras vidare i följande utdrag:

När han vet att hans ord kommer att höras av allmänheten så använder han sig av bortförklaringar som förvirrar eftersom att förhållandet mellan vissa av hans gärningar och hans existens är motsatta varandra. Han menar på att ibland så förvandlas han till en varulv och, helt emot sin vilja, dödar sina medmänniskor med klor och tänder. Efter transformationen så minns han även sina handlingar, sina offer, omständigheterna; upprörande minnesbilder som han påstår går emot allt som hans hjärta förespråkar. Han menar på att han är en farlig och mystisk varelse; ett ont geni skapat av gud in i en värld som inte är för honom för onda syften, styrd av hemliga universella krafter, som driver honom till sina ödesdigra och dystra handlingar.

Dessa kommentarer om Romasantas personlighet lyckades framgångsrikt framställa honom som en farlig, kallblodig psykopat. Den 6 April 1853 blir han officiellt skyldig till 9 mord och döms till döden för att han ”med uppsåt begått dem på avskilda platser efter att ha utnyttjat sin makt och förtroendeställning över sina offer”.

Detta blev däremot inte slutet för varulven: Doktor Philips, en mystisk fransk hypnolog hade intresserat sig för fallet. Han skickade ett brev till rättsministeriet och bad om att Romasantas dom skulle ändras från döden till livstids fängelse så att han kunde studera honom. Hans dom kom att ändras flertalet gånger fram och tillbaka tills Drottning Isabel II i Maj 1854 ger order om att Romasanta skall benådas och att hans dödsstraff ändras till livstid i fängelse.

Doktor Philips

Doktor Philips som hade följt fallet via media är en pseudonym som användes av Joseph-Pierre Durand de Gros, en professor i elektrobiologi, filosofi och medicinsk entusiast i allmänhet som levde i Frankrike under 1700-talet. Psykiatrikern David Simón och hans medförfattare presenterar denna upptäckt i “El Dr. Joseph Durand de Gros y el caso del hombre lobo Blanco Romasanta (1853). ¿Un “braidista” en la corte de Isabel II?” (2016). I artikeln så förklarar de hur misstankar de haft sedan 2005 bekräftades av Jean-Michel Cossons bok “La Trilogie Durand de Gros, apôtres de la science et martyrs de la liberté” (1993) som berättar hur Durand de Gros väntade utan framgång på att bli inkallad till Spanska domstolen.

Durand de Gros skickade ett brev till rättsministeriet i Madrid i Juli 1853 och önskade att dödsstraffet skulle ändras så att han kunde studera Romasanta: ”Den frihet jag nu tar mig till att fråga er är att, om fortfarande möjligt, stoppa makten som Spanska rätten har från att snabbt falla över en skurk som mycket väl kan lida av psykisk ohälsa”. Han påpekade också att Romasanta inte var skyldig till sina gärningar på grund av ”ett fel i hjärnans funktioner” som han menar på att han har lyckats att bota genom hypnos på några av hans patienter.

Drottning Isabel II accepterade Durand de Gros förfrågan och ändrade på domen. Faktum är att han aldrig lyckades ta sig till Spanien, antagligen delvis på grund av det faktum att åklagaren i A Coruña var mycket skeptisk till Dr Philips påståenden och backade istället de undersökningar som redan gjorts [“O home do unto (Blanco Romasanta, historia real de una leyenda)”, Domínguez & Blanco, 1991].

Död

Tre olika samtida tidningar från Madrid påstod att Romasanta dog i Ceuta.

“La Correspondencia de España” från 21-12-1863 skriver att “Vi blev den 16:e denna månad informerade från källor i Ceuta att den ökände Manuel Blanco Romasanta, känd i hela Spanien som Varulven, som resultat av sina hemska gärningar och efter att ha blivit dömd till fängelse i La Coruna, skall ha dött den 14:e denna månad vid 50 års ålder av magcancer”.

För några år sedan upptäckte bröderna Castro mer bevis för detta: ett inlägg i “Segundo Libro de Partidas de defuntos de la parroquia de Santa Eulalia de Esgos” (“Second Book of Death Certificate Records of the parish of Santa Eulalia de Esgos”) berättar om att en ceremoni för att minnas årsdagen för Romasantas död, likaså gravsättning av hans kvarlevor skall ha ägt rum i en församling på en av hans yngre bröders förfrågan. Inläggen lyder som följande: ”Den 16 December 1864, på förfrågan av hans bror José Blanco, granne till Pola de Gordon i León, att begravning och ceremoni skall äga rum i Santa Eulalia de Esgos kyrka till Manuel Blancos minne, som dog i fängelset i Ceuta med fem prästers närvaro”.

Lykantropi inom folktro och försök till vetenskapliga förklaringar

Sedan urminnes tider så har transmutationen från människa till varulv genererat stor fascination. Bevis för detta finns i många återkommande referenser i både klassiska och bibliska texter. Från början i den tidiga kristendomen så kretsar förklaringarna kring moralspirituella anledningar. Därefter när ”Malleus Maleficarum” (Häxhammaren) och dess teser kom ut så utvecklas lykantropi som en av djävulens strategier till att förorena människans själ och kropp och tranformationen blir mer fysisk och mindre symbolisk

— “El caso Romasanta desde la perspectiva de la psiquiatría actual”, David Simón Lorda et al., 2012

I de Galiciska folksägnerna så talas det om hur den sjunde sonen i en barnaskara bestående av endast pojkar födda på långfredagen eller julafton antingen får helande krafter (saudador) eller blir till en varulv (lobishome). Om barnet har ett kors graverat i gommen så blir han det förstnämnda, om inte, det andra. Det sägs att en av dennes bröder måste inta en ställning som dennes gudfader för att förhindra att barnet blir till ett odjur annars så blir han besatt av den melankoliska själen och kommer varje fredag vid midnatt att bli till en varulv. Legenden säger att han kommer vandra genom sju byar och i var och en av dem kasta av sig en av sina varje sju pälsar och komma tillbaka i människoform endast efter att han börjar blöda eller att någon bränner någon av hans pälsar.

Under 1700-talet så började vetenskapliga förklaringar till lykantropi att bli populära. Psykiatrikern Simón Lorda och hans medförfattare menar på att det kan förklaras genom allt från infektioner så som syfilis och rabies till sjukdomar som porfuri och epilepsi men lika så från förgiftning av Belladonna eller Datura. Psykiska sjukdomar kom senare att bli potentiella förklaringar. Simón Lorda et al. talar om lykantropi från ett psykopatlogiskt perspektiv som följande:

Vanföreställningar: patienten tror sig vara en varulv.
Beteendestörning: patienten beter sig som en varulv.
En psykopatisk personlighetsstörning: patienten påstår sig inte ha något annat val än att bete sig som en varulv. Denne förklarar sina brott genom att låtsas att han lider av en förbannelse och spelar på folks tro på populära folksägner för att försöka komma undan.

Bröderna Castro och likaså många andra nutida forskare anser att Romasantas påståenden om lykantropi var från hans sida bara en blåsning. Han påstod att efter att han förvandlats till en varulv och dödat någon så vandrade han runt i skogen i ett par dagar, fortfarande i varulvsform, men i de flesta fallen så kom han tillbaka till byn dagen efter han hade lett bort sina offer. Det faktum att Romasanta ständigt sålde sina offers kläder eller ägodelar talar för att det huvudsakliga motivet till brotten var ekonomiska. Med detta så tror man att hans påstådda lykantropi mycket väl kan vara en psykopatisk personlighetsstörning. Dessa läkares uttalanden stödjer till viss del följande teori:

Berättelser om zooantroper bevisar att de var helt galna, utan någon frisk gärning som avbryter deras miserabla tillstånd, fullständig brist på förstånd i stunden av handlandet och ett stadie av permanent abnormitet av mänskliga känslor; Romasanta är en varulv när det gynnar honom, när han är jagad av misstankar och tvingas stå till svars för sina gärningar, (…) Detta beteende förklarar att han vet att han utövar ondska, bryter mot lagen och kränker individens rättigheter. (…) Även så sägs det att hans blod aldrig är kallare än när det borde vara som hetast, något som har gynnat honom i hans åstadkommanden.

Manuel Blanco är inte en idiot, en manisk dåre eller imbecill och med största sannolikhet så skulle han inte kunna ha varit såpass grym om han var dum: det finns inte en endaste orsak varken i hans huvud eller mage som påverkar hans moraliska balans eller minsta spår av avsaknad av vett men han har däremot tappat godheten. (…) Detta är en frisk man som kastat ut känslor och medmänsklighet ur sitt hjärta.

Dåren bryr sig inte om hur han gör utan är fokuserad på resultatet av handlingen då han beter sig skoningslöst för att tillfredsställa sina begär och ibland begår han misstag eftersom han saknar vett, han tänker inte alltid över vad han skall göra eller döljer sina intentioner; (…) Romasanta är en avvikande och skicklig brottsling som är kapabel till vad som helst, kallblodad, lugn och med fri vilja men avsaknad av godhet. Hans utförliga erkännande var ett resultat av hans förvåning eftersom han trodde att allt hade blivit avslöjat; hans ursäkter är gamla, urvattnade och oförskämda undanflykter; hans hänsynstagande är hädiskt lurendrejeri; hans impulsiva fördärv är blasfemi; hans metamorfos ett sarkastiskt hån.

Dessa uttalanden var dock baserade på frenologi som i vetenskapliga kretsar inte är något annat än förlegad pseudovetenskap. Simón anser att dessa läkare har gått över gränsen för deras yrke då faktum är att ingen av dem faktiskt ens var psykiatriker och anser deras partiska uttalanden präglade av vrede antagligen hade stor inverkan på domen.

Samtidigt som det vore omöjligt att sätta en riktig diagnos idag menar Simón dock på att ”(…) den biografiska datan från varulvsfallet lika så de slutsatser man kunnat dra utifrån vilket snarare talar för en personlighetsstörning. Det faktum att han helt och hållet kunde komma ihåg och planera sina gärningar utesluter epilepsi och dess förknippade avsaknad av impulskontroll”.

Med tanke på avsaknad av konsensus om vad som orsakar psykopatiska personlighetsstörningar och de filosofiska frågor detta väcker kan uppfyllandet av vissa kriterier för psykopati både vara lugnande och skräckinjagande: är gärningsmannen ett offer av en tuff miljö och/eller biologiskt bristfällig, eller är han en grotesk, obegriplig och ondskapt människa?